Linell, Per The Written Language Bias in Linguistics
Örebro Universitet KOIIA I Jenny Rosén Gomez 08.04.12
Per Linell, 2005. The Written Language Bias in Linguistics
Linell utgår i sin bok från den spänning mellan talat och skrivet språk som finns inom lingvistiken. Det talade språket ses å ena sidan som det naturliga språket av vilket det skrivna språket är en kopia av medan det å andra sidan är det skrivna språket som har status inom det vetenskapliga fältet och i de flesta samhällen. Det skrivna språket blir således normen och standarden vilket man sedan paradoxalt nog jämför och värderar det talade språket gentemot (Linell 2005:12, 30) Denna paradox mellan det talade och det skrivna språket kan ses som grunden för Linells argumentation, i vilken han utvecklar 101 teser/ poänger.
Linell utgår i sin text från fyra grundantaganden (2005:32).
1) Det finns ett språk därute som inkluderar både talat och skrivet språk (samt andra modaliteter), 2) talat och skrivet språk exhibit någon grad av autonomi och oberoende trots det flertaliga och självklara ömsesidiga beroendet. 3) beroendet är inte envägsriktat från talat till skrivet språket, då vårat sätt att tala inte är fritt från påverkan från skriftspråkliga praktiker, skrivande och skrivet (samt andra artefaktburna former av) språk samt inte heller av de försök (av mänskliga användare såsom lingvister, politiker och andra) att konstruera, reglera och reformera språk, ofta genom och i skrift, 4) trots detta måste språk i interaktion, talat språk och talad diskurs beskrivas enskilt snarare än inom WBLs villkor.
Vad är då språk? Jag har i tidigare texter tagit upp Saussures uppdelning av språk i langue och parole och denna åtskillnad mellan språket som struktur och språket som funktion är central inom lingvistiken där språket som form/struktur länge setts som överordnat språket som funktion dvs. det språk som människor använder. Linell skriver att språkandets grundstenar är handlingar, interaktioner och kommunikativa projekt (2005:42). I studier av språkets funktion återfinns ytterligare en motpol mellan språket som statisk form och språket som dynamisk interaktion. Vad gäller kommunikation så kan denna antingen beskrivas som en form av överföring mellan sändare och mottagare eller som en social interaktion. Linell belyser dessa två motpoler i förståelsen av diskurs i termer av monologism och dialogism (1998:6-7) där mononlogism grundar sig i en syn på språket som struktur och system. Vidare, bygger denna språkförståelse på att språket är något som finns i individen, vilket gör det möjligt att tala om individuell kompetens oberoende av kontext. Diskursen är i detta synsätt sekundär till strukturen, dvs. diskursen är där strukturen och den individuella kompetensen omsätts i handling. Således ses språkliga yttranden i en diskurs som omsättningen eller uttryck för de syntaktiska och semantiska representationer som en individ besitter. Individens yttranden i diskursen blir således ett uttryck för individens intentioner, vilka påverkas av sociala faktorer såsom kön, utbildning, ålder etc. Dialogism, å andra sidan, ser inte diskurs som sekundärt till strukturen utan betonar istället det ömsesidiga beroendet mellan dem. Individer, kultur, ”sociala faktorer” föregår inte interaktionen utan förhandlas i den. Interaktionen är således inte ett utbyte som sker mellan individer utan det blir istället relevant att prata om individer i dialog med partners och kontexter (Linell 1998:8, Linell 2005:9). Språkande handlar således om att relatera till och interagera med andra samt att vara i/ bli till i världen (Linell 2005:42).
Att man inom lingvistiken länge fokuserat och prioriterat det skrivna språket som det ”riktiga” och intressanta kan delvis ses som ett uttryck för en positivistisk epistemologi som syftade till att hitta ett system med lagar och regler för språket. Utifrån en sådan kunskapssyn handlade det vetenskapliga arbetet om att skapa objektiv kunskap kring språket som system. Den lingvistiska forskningen har dock varit långt från objektiv
då den ofta haft en central roll i skapandet och upprätthållandet av nationalstatsprojektet i fråga om vad som är vårt/våra språk samt vad som är deras främmande språk (Linell 2005:15,162). Ett nationellt språk kan således ses som en social och politisk artefakt än en beskrivning av en verklig språkgemenskap (Linell 2005:145). Framförallt har den lingvistiska och språkdidaktiska forskningen en central roll i den språkpolitiska debatten kring hur det lingvistiska landskapet inom en stat eller region bör se ut (Blommaert 1999:436, Phillipson 1992:2). Att nationella standardspråk ses som sociala, kulturella och politiska konstruktioner innebär dock inte för Linell, till skillnad mot Roy Harris, att det inte finns något språk ”därute” (Linell 2005:200). Linell argumenterar för en kontextuell konstruktivism i vilken den sociala konstruktionen till viss del är beroende av den materiella världen och etablerade sociokulturella traditioner (2005:45,209). Genom arbetat med standardisering och normer för vad som utgör det korrekta språket upprätthålls även en social hierarki i samhället där människors språkliga bagage, habitus, i olika omfattning kan omvandlas till symboliska kapital inom exempelvis utbildningsväsendet (Bourdieu 1991). Således bör den lingvistik som beskrivits som deskriptiv inte ses som en objektiv beskrivning av språk utan som medskapare av språkpolitiska diskurser. Denna diskussion kan även kopplas till synen på språk och kultur som enhetliga, homogena och separata i förhållande till andra språk och kulturer. Linell vänder sig emot denna förhärskande myt och menar att det aldrig finns ett språkligt system utan överlappande regionala och sociala varieteter vilka i sin tur är knutna till olika kommunikativa aktiviteter och genrer (2005:47). Vidare skriver han att kulturer precis som språk inte bör ses som enhetliga system, utan karaktäriseras av mångfald, motsättningar och variation likväl som gemenskap (2005:122). Människor är medlemmar i olika språkgemenskaper och olika kulturer och deltar i olika kodöverskridande aktiviteter (Linell 2005:122, Rampton 2005). Kodöverskridande kan ses som en form av rekontextualisering, vilket innebär att ord och begrepp cirkulerar mellan olika praktik- och kunskapsdomäner. I denna cirkulation sker (om)skapas meningspotentialen i dem, vilket gör att den finns både en continuity och discontintuety i processen (Linell 2005:131).
Linell menar att det finns skillnader mellan talat och skrivet språk (2005:32). Det talde språket är dynamiskt, situationsbundet och förkroppsligat då individer i en kommunikationsakt använder sig av en rad olika semiotiska resurser i interaktion med varandra. Således är kommunikation i en ”face-to-face” inbäddad i individernas sociokulturella praktik och man kan således tala om talande språk istället för talat språk (Linell 2005:19-21). Skrivet språk är å andra sidan i form av bokstäver, ord, meningar, i högre grad en form av objekt och därmed också mer långvarigt och statiskt än det talade språket. Ofta är syftet med skrivet språk att det ska kommunicera något utan närvaro av sändare och mottagare. Traditionellt används det skrivna språket således främst i den icke-privata sfären, vilket gör den mindre inbäddad i den sociokulturella kontexten (Linell 2005:23). Halliday har beskrivit skillnaden mellan talat och skrivet språk såsom ”writing exists whereas speach happens” (i Linell 2005:101). Jag är dock kritisk till att denna uppdelning av privat och offentligt i former av talat och skrivet språk. Även skrivet språk används, särskilt i form av elektronisk kommunikation såsom chat och sms men även traditionella brev för mycket privata syften som delvis även är integrerade i ett sociokulturellt sammanhang. Även Linell uppmärksammar att uppdelningen mellan talat och skrivet språk inte alltid är gångbar och att det finns ett ömsesidigt beroende mellan dem. Att se skrivet språk som oberoende av den sociokulturella kontexten samt skrivande och läsande som neutrala färdigheter är även något som kritiserats inom litteracitetsforskningen. Även Linell tar upp denna kritik och menar att hans teori kring WBL aldrig framställts som universialistisk utan har sin grund i en specifik västerländsk utbildningskultur (2005:190). Linell uppmärksammar också att det skrivna standardiserade språk som elever möter i skolan ofta är ett nytt språk för dem, eftersom detta inte kan ses som enbart en annan form av det talade språket (2005:140). Vidare kan uppdelningen av talat och skrivet språk kritiseras för att helt utesluta andra former av modaliteter i språket såsom blickar, kroppsrörelser, kläder och gester och Linell menar att dessa bör ses som integrerade med talet i kommunikativa praktiker (2005:63). Frågan är dock huruvida dessa andra semiotiska handlingar erkänns som språk i sig eller endast som kompletterande till det talade språket. Linell framhåller dock en åtskillnad mellan språk (vilket jag tolkar som talade och skrivna språk) och andra former av kommunikation (2005:193).
En central fråga är dock hur vi ska undgå att falla tillbaka i i WBL då vi inom akademin är beroende av skrift för att formulera och kommunicera våra resultat. För att analysera och presentera talat språk använder vi fortfarande det skrivna språket som medium genom transkription (Linell 2005:32,118). Inom samtalsanalys (CA) är just transkriptionen av ett talat yttrande till ett skriftligt central och ses som en tolkning, inte ett överförande. Det är således centralt att i analysen arbeta både med transkriptionen och med det inspelade materialet, vilket även är en styrka som Linell framhåller med CA (2005:213). Är det möjligt och/eller önskvärt att försöka komma ur detta beroende av det skrivna språket för att kunna analysera och presentera forskning kring det talade språket? Detta handlar i grunden om det skrivna språkets status inom akademin då möjligheterna att exempelvis att kommunicera sin forskning genom en film eller en ljudfil tekniskt sett redan är övervunna.
Språk är i grunden socialt och ”public” snarare än något som finns i en individs huvud. Eftersom språk alltid finns i en sociokulturell kontext blir relationen mellan språk och kultur central. Linell menar att språk existerar i interferance mellan kultur och individerna som är inbäddade i denna kultur (2005:56). Detta öppnar för aktivt aktörskap i relation till struktur och således är varken språket eller kulturer statiska utan kan förhandlas och förändras av de individer som är en del av dem. I förhållande till mitt eget forskningsområde blir spänningen mellan kultur och språk central. Linell menar att det i kommunikation är mer relevant med situationsanpassning än grammatisk korrekthet (2005:71). Detta kan ses som den totala kontrasten till den universella grammatiken som presenterats av Chomsky, i vilken allt form av kultur rensats bort från språket (Linell 2005:153). Utifrån detta antagande är det således utvecklande av kommunikativ och kulturell kompetens snarare än grammatiskt korrekthet som bör fokuseras i undervisningen. Frågan är dock huruvida dessa kompetenser kan läras i klassrummet, då språkande inte i enbart handlar om att följa regler utan är ett resultat av individers förkroppsligade och delvis automatiserade habitus (Linell 2005:92,173). Ytterligare en viktig faktor med konsekvenser för undervisning är i vilken utsträckning vi ser språkets lexikon öppna i förhållande för meningsförhandlande i relation till kontext eller om det finns en fast mening (Linell 2005:81). Syftet i ett kommunikativt projekt är dock inte enbart att förhandla om en sann representation kring något i världen utan även att skapa sociala allianser och åtskillnader med deltagare i interaktionen (Linell 2005:90).
Linell betonar det talade språkets kontextualitet, men detta innebär dock inte att ett yttrande existerar som en enskild enhet i en specifik situation. Varje yttrande skapas av samtalsdeltagare tillsammans och inte av enskilda samtalsdeltagare. Likväl är varje yttrande både historiskt och framtidsorienterande då yttrandet alltid befinner sig i en kedja av andra yttranden (Linell 2005:109). Dialogens oändlighet är något som framhållits av Bakhtin i förhållande till texters intertextualitet, men även ifråga om hur dialogen mellan olika röster i en text. Detta är även en central aspekt som skiljer dialogismen från CA, då den senare framförallt det situerade meningsskapandet utan att ta hänsyn till deltagarnas tidigare (sociokulturella) biografier. Dessa normer och rutiner ska dock inte ses som absoluta utan möjliga för aktörerna att bryta (Linell 2005:213). Språket är således förkroppsligat i individen och inbäddad i kulturen på samma gång (2005:214) och språkandet situerat och situationsöverskridande (2005:217).
Sammanfattningsvis menar Linell att språk existerar i världen i tre områden (2005:220-221): a) i människors levda erfarenheter, deras kommunikativa aktiviteter i tal i interaktionen. b) på papper i skrivande och skrivna texter (observera att även skrivet språk måste levas) c) som lingvistiska produkter i deras metadiskurser om språk genom idealiserade och (normativa eller teoretiska) begrepp gjorda av dem.
Litteratur
Blommaert Jan (1999) Language ideological debates. New York : Mouton de Gruyter
Bourdieu, P (1991) Language and symbolic power. Cambridge, Mass: Harvard University Press.
Linell, Per (1998): Approaching Dialogue: Talk, Interaction and Contexts in Dialogical Perspectives. Amsterdam: John Benjamin.
Linell, Per (2005): The Written Language Bias in Linguistics. Its nature, origins and transformations. Routledge Advances in Communication and Lingvistic theory. London: Routledge
Rampton, Ben (2005) Crossing : language & ethnicity among adolescents. Manchester, UK : Northampton, MA : St. Jerome Pub.